Dag 4; Slut

Vi träffas på Imperiet och sitter mittemot varandra och har trevligt i en timme. Sedan har vi det ledsamt i en timme. Vi konstaterar att det nu är över mellan oss. Tre år. Vi säger båda att vi inte är arga på den nadra men bitterheten och besvikelsen går att ta på.
Vi säger hejdå, kramas. Jag går söderut på Götgatan och hon står kvar och ser mig gå in på Seven Eleven.

Imorgon blir det nog nåt om nåt helt annat för det här är för jobbigt att ens skriva om.

Dag 3; Om min pappa.

Man pappa är död sen i våras. Hans pulsåder brast och jag har knappt orkat tänka på honom på 10 månader. Jag har såklart tvingats tänka på honom, sett honom död, gått på begravning, gjort bouppteckning och allt det där. Jag har ju förstås lite sådär halvlåtsas att jag funnits där för min mamma men egentligen har jag bara försökt tänka på nåt annat. Vadsomhelst annat liksom.

Min pappa var gammal, han var sjuk och han hade levt länge nog. Han var klar för länge sen och det tyckte han nog själv även om han lös av dödsångest sista åren. Jag är glad för honom att han är där han är.

Det märkliga är att jag blivit sorgsen så här i efterhand över att han är död. Jag saknar honom inte. Han betydde inte så mycket för mig egentligen. Men någonstans så är detta med och påverkar mitt liv ändå på nåt sätt. Jag känner mig dödlig, vill ha en familj och kanske rent av förändra stora delar av mitt liv. Kanske flytta, kanske helt börja jobba med nåt annat, kanske resa långt och länge. Vilken liten liten kris det här är för mig, men ändå. Kanske ska jag vara glad för den eftersom jag åtminstone lyckas tänka på honom litegrann. Det hade gjort honom glad.

Nästa gång jag är i den lilla staden jag kommer från ska jag stanna till och hälsa på honom på kyrkogården. Säga hej. Tända honom en cigg. Vara lite balkan.

Imorgon tror jag det blir nåt om att göra slut.

Dag 2; Om kärlek.

Det är nu mer än tre månader sedan vi flyttade isär.
Innan dess två och ett halvt år av bergochdalbana. Bra semestrar, bra på fyllan ibland när allt inte slog över och det blev olycka av alltsammans istället. Sämre på vardagar, sämre på fler dagar än vad vi var bra.
Ännu är inte allting klart, vi väntar fortfarande på det stora hejdået, den där träffen som är nästa då vi båda måste se på oss själva och säga att nej, ingen av oss har gjort ett skit under den här tiden som verkar som om det vi hade var något värt. Jag vill hela tiden ha det där mötet för att liksom få andas igen, men det kommer hela tiden emellan saker. Hosta. Tvättid. Migrän. En mamma som måste tas omhand om. En ovilja att få ihop det.
Allt detta hos henne. Jag låtsas cool och tänker att det får ta den tid det tar men jag känner nåt annat. Jag känner att jag aldrig kommer gå igenom ett tremånadersbreakup. Jag lovar att det kommer smaka lite bittrare än den förvirring som ett hastigt uppbrott alltid skapar. Att se klokt på saker är inte alltid det bästa.

Nu sitter vi i olika delar av stan, jag på Söder och hon lite norrut.
På onsdag ska vi ses om hon inte får någon sjuka eller nåt viktigt att göra. Tills dess får jag drömma om sommaren och kala nakna klippor och andra kvinnor vid min sida. Tills dess får jag sent om kvällarna spotifya gamla sånger som vi tyckte så mycket om och göra mitt eget slut med henne. Tills dess får jag fundera på barn så mycket jag vill och jag verkar göra det mer nu än någonsin tidigare. Jag gråter av ingenting och jag har idag promenerat till jobbet och tillbaka för att inte förlora ett vad om en resa till Las Vegas när sommaren kommer.

När jag tänker på det just nu så känner jag att jag knappt kommer sakna henne. Vad konstigt det är att nästan tre år tillsammans så lätt kan reduceras till en parantes i livet. Vad konstigt och logiskt det är.

Imorgon tänkte jag säga nåt om,,, tja,,, en död pappa kanske?

Dag 1; En söndag i februari

Hej,
Det här är den första av 120 dagars posts. Fyra månader från nu till målet, en skillnad på 25 grader och 10 kilo, så kommer jag skriva det sista av inlägg och stänga den här boken. Känn ingen sorg redan nu är ni snälla.
Jag är ute på ett mission, inget att hyckla med. Jag vill träffa någon, jag vill omformulera mig själv och jag vill samtidigt egentligen vara precis den jag är nu denna dag 1. Vi får se hur det går. Allt är verkligen upp till mej själv precis som för alla andra. Seså. Då kör vi.

120 dagar alltså.
Mål 1. Öka min egen lycka. Idag är den kanske 6 av 10.
Mål 2. Lära känna fler människor som jag tycker om.
Mål 3. Träffa någon att älska och bli älskad tillbaka.
Mål 4. Stänga igen den här boken 0m 120 dagar.

Om mej. 36 år. Man. Stockholm. Noll barn. Massor med kärlek. Lite svårt med tillit.

Imorgon så blir det några fraser om kärlek tror jag.