Dag 2; Om kärlek.

Det är nu mer än tre månader sedan vi flyttade isär.
Innan dess två och ett halvt år av bergochdalbana. Bra semestrar, bra på fyllan ibland när allt inte slog över och det blev olycka av alltsammans istället. Sämre på vardagar, sämre på fler dagar än vad vi var bra.
Ännu är inte allting klart, vi väntar fortfarande på det stora hejdået, den där träffen som är nästa då vi båda måste se på oss själva och säga att nej, ingen av oss har gjort ett skit under den här tiden som verkar som om det vi hade var något värt. Jag vill hela tiden ha det där mötet för att liksom få andas igen, men det kommer hela tiden emellan saker. Hosta. Tvättid. Migrän. En mamma som måste tas omhand om. En ovilja att få ihop det.
Allt detta hos henne. Jag låtsas cool och tänker att det får ta den tid det tar men jag känner nåt annat. Jag känner att jag aldrig kommer gå igenom ett tremånadersbreakup. Jag lovar att det kommer smaka lite bittrare än den förvirring som ett hastigt uppbrott alltid skapar. Att se klokt på saker är inte alltid det bästa.

Nu sitter vi i olika delar av stan, jag på Söder och hon lite norrut.
På onsdag ska vi ses om hon inte får någon sjuka eller nåt viktigt att göra. Tills dess får jag drömma om sommaren och kala nakna klippor och andra kvinnor vid min sida. Tills dess får jag sent om kvällarna spotifya gamla sånger som vi tyckte så mycket om och göra mitt eget slut med henne. Tills dess får jag fundera på barn så mycket jag vill och jag verkar göra det mer nu än någonsin tidigare. Jag gråter av ingenting och jag har idag promenerat till jobbet och tillbaka för att inte förlora ett vad om en resa till Las Vegas när sommaren kommer.

När jag tänker på det just nu så känner jag att jag knappt kommer sakna henne. Vad konstigt det är att nästan tre år tillsammans så lätt kan reduceras till en parantes i livet. Vad konstigt och logiskt det är.

Imorgon tänkte jag säga nåt om,,, tja,,, en död pappa kanske?