Man pappa är död sen i våras. Hans pulsåder brast och jag har knappt orkat tänka på honom på 10 månader. Jag har såklart tvingats tänka på honom, sett honom död, gått på begravning, gjort bouppteckning och allt det där. Jag har ju förstås lite sådär halvlåtsas att jag funnits där för min mamma men egentligen har jag bara försökt tänka på nåt annat. Vadsomhelst annat liksom.
Min pappa var gammal, han var sjuk och han hade levt länge nog. Han var klar för länge sen och det tyckte han nog själv även om han lös av dödsångest sista åren. Jag är glad för honom att han är där han är.
Det märkliga är att jag blivit sorgsen så här i efterhand över att han är död. Jag saknar honom inte. Han betydde inte så mycket för mig egentligen. Men någonstans så är detta med och påverkar mitt liv ändå på nåt sätt. Jag känner mig dödlig, vill ha en familj och kanske rent av förändra stora delar av mitt liv. Kanske flytta, kanske helt börja jobba med nåt annat, kanske resa långt och länge. Vilken liten liten kris det här är för mig, men ändå. Kanske ska jag vara glad för den eftersom jag åtminstone lyckas tänka på honom litegrann. Det hade gjort honom glad.
Nästa gång jag är i den lilla staden jag kommer från ska jag stanna till och hälsa på honom på kyrkogården. Säga hej. Tända honom en cigg. Vara lite balkan.
Imorgon tror jag det blir nåt om att göra slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar